Blogginlägg C: The new journalism

”Den elvaåriga, svårt sjuka flickan vet det ännu inte, men om några minuter kommer poliser att ta sig in på hennes rum, koppla bort droppet, bära ner henne till en väntande bil, köra henne till en fängelseliknande byggnad och låsa in henne bakom galler och taggtråd, för att nästa dag transportera henne ut ur landet”.

Gellert Tamas De apatiska – om makt, myter och manipulation är en upprörande bok som skildrar de apatiska barnen och deras familjer, som flytt från krigsdrabbade områden, sett anhöriga avrättas och våldtas och är ärrade av sina upplevelser. Boken berör också den svenska regeringens agerande (på den tiden socialdemokraterna) och Migrationsverket som anklagade de apatiska flyktingbarnens föräldrar för att ha utnyttjat och manipulerat sina barn för att få uppehållstillstånd i Sverige. Men ingen hade bevis för de grova anklagelserna.

Jag som personligen föredrar det sanna framför det fiktiva fastnade snabbt för boken. Samtidigt som den genererar spänning och nyfikenhet som romaner gör, visste jag hela tiden att den absurda storyn faktiskt var verklighet. Något som så sent som tidigt 2000-tal utgjorde en stor och viktig del av den svenska asylpolitiken. En politik som jag, efter att ha läst boken, ser som ren främlingsfientlighet.

Jag tappar också respekt och förtroende för Migrationsverket då jag kan läsa mig till att en av deras handläggare bjöd in kollegorna till fest för att fira avvisningen av en tolvårig pojke, som slutat äta och dricka och vid två tillfällen försökt ta livet av sig. Pojkens läkare vädjade till Migrationsverket om att ge honom fortsatt vård. Men de drog öronen åt sig. Istället blev avvisningen våldsam med poliser som släpade ut pojkens mor och band hans far med kedjor kring händer och fötter. Strax därefter lämnades den lilla och hjälplösa familjen ensam i S:t Petersburg.

Gellert Tamas har gjort ett beundransvärt researcharbete. Han är otroligt tydlig med var hans information kommer ifrån, genom ett eget ”avsnitt” för noter över varje kapitel. Där presenterar han allt ifrån journaler och material från Statens offentliga utredningar till artiklar och TV/radioprogram. Allt med datumdatering. Med tanke på det hav av källor som går att hitta i källavsnittet är det lätt att förstå att den berättelse (på drygt 600 sidor) boken bygger på hade kunnat bli en tung och massiv faktatext. Nu upplevs den inte så. Tamas lyckas förvandla det stora materialet till en förståelig, fängslande och trovärdig läsning.

Som sagt, denna typ av litteratur - journalistisk litteratur – attraherar mig betydligt mer än en bok med genren fantasy. (Som jag överhuvudtaget inte skulle läsa.) Ska jag läsa så ska det till att börja med vara verklighetstroget, helst något som har hänt. Kanske bidrar den här typen av skönlitteratur till ett ökat intresse hos allmänheten för det dokumentära? Jag vågar faktiskt uttala mig om att det finns många samhällsproblem i vårt land som vi inte är medvetna om. Kanske beror det på att de presenteras i en form som vi inte tilltalas av? Informationen når inte fram till alla. Från min sida välkomnas mer läsning av den här typen!