Jag tänker på hur snabbt mediesamhället vuxit under de senaste årtiondena. Jag som är född på mitten av 80-talet är van vid nyheter via dator och mobil, något som för mina föräldrar är en ”omställning” och för far- och morföräldrar är näst intill obegripligt.
För 20 år sedan förmedlades nyheter via TV, radio och tidningar, de så kallade ”gammelmedierna”. För mig är det inget konstigt med att upptäcka en nyhet i mitt flöde över de jag följer på Twitter. Det är nog lite så som författarna Rosenstiel och Kovach till boken ”The Elements of Journalism – What Newpeople should know and the Public Should Expect” menar då de skriver att varje generation skapar sin egen journalistik. Sant. Vem hade för 20 år sedan kunnat ana att vi idag skulle kunna ta del av nyheter via videoklipp på en sida kallad Youtube?
Visst handlar det lite om tillit till källorna också. Jag själv är nog lite konservativ på det sättet att jag tror att det gammelmedierna talar om har större trovärdighet än något jag läser på internet. Sen beror det väl också lite på varifrån jag hittar informationen på nätet. Till exempel bloggar.. Min tillit till dem är oftast lika med noll. Ordet blogg associerar jag med Kissies plastikoperationer, Elin Klings modetips och unga tjejers senaste shopping. Vad är sant? Även om många av oss vanliga oftast håller oss till sanningen så föredrar jag ändå att låta mig uppdateras av en journalist.
Rosenstiel och Kovach listar i boken journalistikens beståndsdelar. Att som journalist hålla sig till sanningen utgör en av dem. Det är här jag kan gå lite emot mig själv med att ha större tro på gammelmedierna. De håller sig faktiskt inte alltid till sanningen. Speciellt tidningar är duktiga på att överdriva och förvränga sanningen. Jag som läsare måste ibland använda mitt sunda förnuft. Men det är också där som de nya medierna utgör en slags förbättring. Internet ger upphov till en interaktion mellan skribent och läsare. Vi kan på ett väldigt enkelt sätt anmärka och ge min åsikt via kommentarsfältet. Artikeln eller inlägget kan på så sätt rättas till smidigare. Det här är ett ganska bra exempel på att de gamla och nya medierna kanske funkar bäst ihop?
Visst är vi idag måna om att vara uppdaterade och kunna delta i allmänna diskussioner. Det är ganska naturligt att tekniken går framåt och att nyheter förmedlas på ett annat sätt idag än för 20 år sedan. Trots det tror jag inte att de nya medierna utgör något hot för den traditionella journalistiken. Vi är fortfarande kritiska till det nya.
fredag 4 juni 2010
torsdag 27 maj 2010
Blogginlägg D: Kampanjjournalistik
Det finns många frågor inom den journalistiska världen som kräver ställningstaganden. Kampanjjournalistik är en av dem. Journalister har stor makt, det vet vi sedan tidigare. Förmågan att bilda opinion är starkare hos en journalist än hos många andra. Och visst är det fantastiskt att fallet Isaak Dawit kan uppmärksammas! Men är det rättvist att han fått uppmärksamhet i den utsträckning som han fått, och inte personen X som sitter fången i X-land?
Huvudtanken med nyhetsmedier är att de ska rapportera aktuella händelser och på ett objektivt sätt uppmärksamma vissa fall. De ska alltså vara opartiska. Fallet med Dawit är inte opartiskt. Men visst är det så att alla inte kan få sina röster hörda. Det är en omöjlighet. Men självklart kan man se det på det sättet att; bättre hjälpa en person, istället för att blunda. Därefter kanske man kan hjälpa andra i samma sits?
Mediernas interaktion med medborgarna suddar bort de objektiva gränserna. Folket engagerar sig. Tidningar säljer mer. Cirkeln sluts. Det är bara att utgå från mig själv – de gånger jag läst/sett/hört om familjer som riskerar utvisning ur landet så har jag givetvis blivit mer berörd än vid exempelvis en brand i en fabrik.
Ett fall jag kan ta som exempel är 20-åringa Lys i Söderhamn. Hon och hennes 4-åriga dotter samt 4 månader gamla son som riskerar att bli utvisade till Kongo-Kinshasa. Då fallet uppmärksammats främst i min hemkommun så har jag givetvis ömmat extra mycket för denna unga mamma och hennes barn, då jag känner en viss närhet till dem. Mina känslor berörs. Jag blir arg och ledsen på samma gång och tycker att någon av de högre makterna borde kunna ingripa.
Så var står jag i frågan? Visst är det orättvist att vissa människor som riskerar utvisning och dylikt blir uppmärksammande i kampanjer och därmed får ökade chanser att få stanna i landet. Men i det stora hela – ja. Bättre att börja i en ände, och som tidigare nämnts, utifrån det uppmärksamma problemet och på så sätt kanske kunna hjälpa fler?
Huvudtanken med nyhetsmedier är att de ska rapportera aktuella händelser och på ett objektivt sätt uppmärksamma vissa fall. De ska alltså vara opartiska. Fallet med Dawit är inte opartiskt. Men visst är det så att alla inte kan få sina röster hörda. Det är en omöjlighet. Men självklart kan man se det på det sättet att; bättre hjälpa en person, istället för att blunda. Därefter kanske man kan hjälpa andra i samma sits?
Mediernas interaktion med medborgarna suddar bort de objektiva gränserna. Folket engagerar sig. Tidningar säljer mer. Cirkeln sluts. Det är bara att utgå från mig själv – de gånger jag läst/sett/hört om familjer som riskerar utvisning ur landet så har jag givetvis blivit mer berörd än vid exempelvis en brand i en fabrik.
Ett fall jag kan ta som exempel är 20-åringa Lys i Söderhamn. Hon och hennes 4-åriga dotter samt 4 månader gamla son som riskerar att bli utvisade till Kongo-Kinshasa. Då fallet uppmärksammats främst i min hemkommun så har jag givetvis ömmat extra mycket för denna unga mamma och hennes barn, då jag känner en viss närhet till dem. Mina känslor berörs. Jag blir arg och ledsen på samma gång och tycker att någon av de högre makterna borde kunna ingripa.
Så var står jag i frågan? Visst är det orättvist att vissa människor som riskerar utvisning och dylikt blir uppmärksammande i kampanjer och därmed får ökade chanser att få stanna i landet. Men i det stora hela – ja. Bättre att börja i en ände, och som tidigare nämnts, utifrån det uppmärksamma problemet och på så sätt kanske kunna hjälpa fler?
fredag 16 april 2010
Blogginlägg C: The new journalism
”Den elvaåriga, svårt sjuka flickan vet det ännu inte, men om några minuter kommer poliser att ta sig in på hennes rum, koppla bort droppet, bära ner henne till en väntande bil, köra henne till en fängelseliknande byggnad och låsa in henne bakom galler och taggtråd, för att nästa dag transportera henne ut ur landet”.
Gellert Tamas De apatiska – om makt, myter och manipulation är en upprörande bok som skildrar de apatiska barnen och deras familjer, som flytt från krigsdrabbade områden, sett anhöriga avrättas och våldtas och är ärrade av sina upplevelser. Boken berör också den svenska regeringens agerande (på den tiden socialdemokraterna) och Migrationsverket som anklagade de apatiska flyktingbarnens föräldrar för att ha utnyttjat och manipulerat sina barn för att få uppehållstillstånd i Sverige. Men ingen hade bevis för de grova anklagelserna.
Jag som personligen föredrar det sanna framför det fiktiva fastnade snabbt för boken. Samtidigt som den genererar spänning och nyfikenhet som romaner gör, visste jag hela tiden att den absurda storyn faktiskt var verklighet. Något som så sent som tidigt 2000-tal utgjorde en stor och viktig del av den svenska asylpolitiken. En politik som jag, efter att ha läst boken, ser som ren främlingsfientlighet.
Jag tappar också respekt och förtroende för Migrationsverket då jag kan läsa mig till att en av deras handläggare bjöd in kollegorna till fest för att fira avvisningen av en tolvårig pojke, som slutat äta och dricka och vid två tillfällen försökt ta livet av sig. Pojkens läkare vädjade till Migrationsverket om att ge honom fortsatt vård. Men de drog öronen åt sig. Istället blev avvisningen våldsam med poliser som släpade ut pojkens mor och band hans far med kedjor kring händer och fötter. Strax därefter lämnades den lilla och hjälplösa familjen ensam i S:t Petersburg.
Gellert Tamas har gjort ett beundransvärt researcharbete. Han är otroligt tydlig med var hans information kommer ifrån, genom ett eget ”avsnitt” för noter över varje kapitel. Där presenterar han allt ifrån journaler och material från Statens offentliga utredningar till artiklar och TV/radioprogram. Allt med datumdatering. Med tanke på det hav av källor som går att hitta i källavsnittet är det lätt att förstå att den berättelse (på drygt 600 sidor) boken bygger på hade kunnat bli en tung och massiv faktatext. Nu upplevs den inte så. Tamas lyckas förvandla det stora materialet till en förståelig, fängslande och trovärdig läsning.
Som sagt, denna typ av litteratur - journalistisk litteratur – attraherar mig betydligt mer än en bok med genren fantasy. (Som jag överhuvudtaget inte skulle läsa.) Ska jag läsa så ska det till att börja med vara verklighetstroget, helst något som har hänt. Kanske bidrar den här typen av skönlitteratur till ett ökat intresse hos allmänheten för det dokumentära? Jag vågar faktiskt uttala mig om att det finns många samhällsproblem i vårt land som vi inte är medvetna om. Kanske beror det på att de presenteras i en form som vi inte tilltalas av? Informationen når inte fram till alla. Från min sida välkomnas mer läsning av den här typen!
Gellert Tamas De apatiska – om makt, myter och manipulation är en upprörande bok som skildrar de apatiska barnen och deras familjer, som flytt från krigsdrabbade områden, sett anhöriga avrättas och våldtas och är ärrade av sina upplevelser. Boken berör också den svenska regeringens agerande (på den tiden socialdemokraterna) och Migrationsverket som anklagade de apatiska flyktingbarnens föräldrar för att ha utnyttjat och manipulerat sina barn för att få uppehållstillstånd i Sverige. Men ingen hade bevis för de grova anklagelserna.
Jag som personligen föredrar det sanna framför det fiktiva fastnade snabbt för boken. Samtidigt som den genererar spänning och nyfikenhet som romaner gör, visste jag hela tiden att den absurda storyn faktiskt var verklighet. Något som så sent som tidigt 2000-tal utgjorde en stor och viktig del av den svenska asylpolitiken. En politik som jag, efter att ha läst boken, ser som ren främlingsfientlighet.
Jag tappar också respekt och förtroende för Migrationsverket då jag kan läsa mig till att en av deras handläggare bjöd in kollegorna till fest för att fira avvisningen av en tolvårig pojke, som slutat äta och dricka och vid två tillfällen försökt ta livet av sig. Pojkens läkare vädjade till Migrationsverket om att ge honom fortsatt vård. Men de drog öronen åt sig. Istället blev avvisningen våldsam med poliser som släpade ut pojkens mor och band hans far med kedjor kring händer och fötter. Strax därefter lämnades den lilla och hjälplösa familjen ensam i S:t Petersburg.
Gellert Tamas har gjort ett beundransvärt researcharbete. Han är otroligt tydlig med var hans information kommer ifrån, genom ett eget ”avsnitt” för noter över varje kapitel. Där presenterar han allt ifrån journaler och material från Statens offentliga utredningar till artiklar och TV/radioprogram. Allt med datumdatering. Med tanke på det hav av källor som går att hitta i källavsnittet är det lätt att förstå att den berättelse (på drygt 600 sidor) boken bygger på hade kunnat bli en tung och massiv faktatext. Nu upplevs den inte så. Tamas lyckas förvandla det stora materialet till en förståelig, fängslande och trovärdig läsning.
Som sagt, denna typ av litteratur - journalistisk litteratur – attraherar mig betydligt mer än en bok med genren fantasy. (Som jag överhuvudtaget inte skulle läsa.) Ska jag läsa så ska det till att börja med vara verklighetstroget, helst något som har hänt. Kanske bidrar den här typen av skönlitteratur till ett ökat intresse hos allmänheten för det dokumentära? Jag vågar faktiskt uttala mig om att det finns många samhällsproblem i vårt land som vi inte är medvetna om. Kanske beror det på att de presenteras i en form som vi inte tilltalas av? Informationen når inte fram till alla. Från min sida välkomnas mer läsning av den här typen!
onsdag 17 mars 2010
Blogginlägg B: Etik i medierna
Är det rätt att låta brottsmisstänkta människor exponeras i media? Frågan väcker stora debatter - vad är korrekt etiskt agerande? I en artikel (Medier oeniga om namnpublicering, 2008-04-16) som publicerades i DN strax efter att Anders Eklund erkänt mordet på Engla Juncosa Höglund påstår Stig Hadenius, medieprofessor, att om Eklunds namn publicerats tidigare hade mordet på Engla kunnat undvikas. (Efterson han sedan tidigare var misstänkt för mordet på Pernilla Hellgren) Mycket möjligt, var min spontana tanke vid läsningen. Samtidigt handlade det då ”bara” om misstankar. Nu visade det sig att Anders Eklund var den skyldige i båda fallen, men trots det ställer jag mig tveksam i frågan om att blotta brottsmisstänkta i TV och tidningar.
Att felaktigt pekas ut som mördare, pedofil, eller någon annan form av förbrytare kan förändra ett liv radikalt. Jag vet det. Jag är ursprungligen från en liten stad där ”alla känner alla” som sig naturligt faller i mindre samhällen. En av mina grannar, på den tiden, misstänktes och anhölls för pedofili. Nu var saken inte den att han angavs vid namn eller bild i medierna, men ryktet spreds fort i stan och hans liv förvandlades till ett helvete. Misstankarna visade sig vara felaktiga och drogs tillbaka. Men stämpeln han fick gick inte att tvätta bort. Jag umgicks mycket med den pedofilmisstänktes äldste son vid den här tiden och vet hur mycket han och hans syskon led. Kanske fick de utstå mer än den misstänkte själv? (Barn och tonåringar är de värsta mobbarna!) I en liten stad gick det inte för dem att stanna kvar.
Av denna ”erfarenhet” förstår jag vad en felaktig utpekning kan innebära. Inte bara ett, utan flera liv kan kränkas hårt. Det är svårt att avgöra vad som är rätt vad gäller grova brottsmisstankar. Visst vore det bra att kunna publicera namn och bild för att varna och informera allmänheten, som samtidigt kan leda till ett gripande. Men vi vet att så enkelt är det inte.
Samhället kommersialiseras allt mer. Visst går det lite hand i hand med namn- och bildpublicitet. Människan är nyfiken, jag kan bara utgå från mig själv. Låt säga att kvällstidningen A väljer att gå ut med namn och bild men kvällstidningen B motsätter sig helt detta. Jag skulle då vara beredd att sätta min högra hand på att tidningen A skulle ha en betydligt högre efterfrågan än konkurrenten den dagen. Visst säljer löpsedlar med namn och övervakningsbilder, men hur långt kan redaktionerna gå för pengar? Det handlar ju faktiskt om andra människor. Men det är ju inget nytt att kvällstidningarna, som förr var en av de dominerande kanalerna för nyhetsrapportering, idag går att mäta sig med Hänt Extra.
Enligt de etiska reglerna måste redaktioner noga tänka över vad de publicerar – inget får vara kränkande och sådant som inte anses vara av allmänintresse går bort. Men vad är allmänintresse? Är det lika med det nyheter som förmedlas i kvällspressen? Det vill säga de ”nyheter” som likväl går att ta del av genom Katrin Zytomierskas blogg.
Vad gäller frågan att publicera brottsmisstänktas etniska och religiösa bakgrund är helt beroende på fallet. Om det är relevant – absolut. Men då det är helt irrelevant i sammanhanget varför då nämna det? Hänger det ihop med allmänintresset? Det vill säga det människans allmänna intresse för skvaller. Ett brottsfall med religiös anknytning torde generera en ökad nyfikenhet hos allmänheten och därmed öka försäljningen. Jag blir inte alls förvånad över deras val av att exponera information om de inblandade, som faktiskt är irrelevant för själva brottet. Jag tycker att det är ett typiskt drag för kvällstidningarna. För när läste du senast; ”Kristen man misstänkt för mord på sin kristna fru” i lokaltidningen?
Att felaktigt pekas ut som mördare, pedofil, eller någon annan form av förbrytare kan förändra ett liv radikalt. Jag vet det. Jag är ursprungligen från en liten stad där ”alla känner alla” som sig naturligt faller i mindre samhällen. En av mina grannar, på den tiden, misstänktes och anhölls för pedofili. Nu var saken inte den att han angavs vid namn eller bild i medierna, men ryktet spreds fort i stan och hans liv förvandlades till ett helvete. Misstankarna visade sig vara felaktiga och drogs tillbaka. Men stämpeln han fick gick inte att tvätta bort. Jag umgicks mycket med den pedofilmisstänktes äldste son vid den här tiden och vet hur mycket han och hans syskon led. Kanske fick de utstå mer än den misstänkte själv? (Barn och tonåringar är de värsta mobbarna!) I en liten stad gick det inte för dem att stanna kvar.
Av denna ”erfarenhet” förstår jag vad en felaktig utpekning kan innebära. Inte bara ett, utan flera liv kan kränkas hårt. Det är svårt att avgöra vad som är rätt vad gäller grova brottsmisstankar. Visst vore det bra att kunna publicera namn och bild för att varna och informera allmänheten, som samtidigt kan leda till ett gripande. Men vi vet att så enkelt är det inte.
Samhället kommersialiseras allt mer. Visst går det lite hand i hand med namn- och bildpublicitet. Människan är nyfiken, jag kan bara utgå från mig själv. Låt säga att kvällstidningen A väljer att gå ut med namn och bild men kvällstidningen B motsätter sig helt detta. Jag skulle då vara beredd att sätta min högra hand på att tidningen A skulle ha en betydligt högre efterfrågan än konkurrenten den dagen. Visst säljer löpsedlar med namn och övervakningsbilder, men hur långt kan redaktionerna gå för pengar? Det handlar ju faktiskt om andra människor. Men det är ju inget nytt att kvällstidningarna, som förr var en av de dominerande kanalerna för nyhetsrapportering, idag går att mäta sig med Hänt Extra.
Enligt de etiska reglerna måste redaktioner noga tänka över vad de publicerar – inget får vara kränkande och sådant som inte anses vara av allmänintresse går bort. Men vad är allmänintresse? Är det lika med det nyheter som förmedlas i kvällspressen? Det vill säga de ”nyheter” som likväl går att ta del av genom Katrin Zytomierskas blogg.
Vad gäller frågan att publicera brottsmisstänktas etniska och religiösa bakgrund är helt beroende på fallet. Om det är relevant – absolut. Men då det är helt irrelevant i sammanhanget varför då nämna det? Hänger det ihop med allmänintresset? Det vill säga det människans allmänna intresse för skvaller. Ett brottsfall med religiös anknytning torde generera en ökad nyfikenhet hos allmänheten och därmed öka försäljningen. Jag blir inte alls förvånad över deras val av att exponera information om de inblandade, som faktiskt är irrelevant för själva brottet. Jag tycker att det är ett typiskt drag för kvällstidningarna. För när läste du senast; ”Kristen man misstänkt för mord på sin kristna fru” i lokaltidningen?
fredag 19 februari 2010
Blogginlägg A: Om läsaren får välja?
Det gräl som för stunden pågår hos TV4 har knappast undgått någon. Kvällspressens löpsedlar går snart att tapetsera hela TV4-huset med och ett rekord i antal mittuppslag med det debatterade ämnet är nog inte långt borta.
Det var redan under föregående vecka som bråket tog fart efter att Elisabet Höglund, en av programledartrion i Förkväll (+ Carin da Silva, 25 och Yvonne Ryding, 48), uppmanats ta en timeout för att vila upp sig. Elisabet upplevde ledningens vädjan som en förnedring och en antydan till att ”hon är gammal”, då hon tillhör den äldsta generationen av de tre programledarna. Snacket om TV4:as åldersdiskriminering kunde börja.
Man, det vill säga undertecknad, frågar sig om fallet är av högt nyhetsvärde? Uppenbarligen med tanke på all den publicitet och uppmärksamhet som händelsen fått i media. I min mening är inte detta en nyhet i den bemärkelsen att den på ett eller annat sätt berör ett stort antal människor. Det är ingen katastrof som förorsakat tusentals liv. Inte heller upptäckten av ett preparat som kan bekämpa all cancer. Ingen drar efter andan vid bemötandet av nyheten. Det är inte på något sätt en sensation. Trots det diskuteras nyheten flitigt och vägarna att försöka gå runt den är smala och snåriga.
Här har vi ett tydligt exempel på närhetsprincipen som tillämpas inom journalistiken. Förkväll med dess programledare har på kort tid blivit familjärt för oss svenska TV-tittare. Efter en tuff dag på jobbet eller skolan, blir ofta nästa destination soffan. Även om jag inte tittar aktivt på programmet, finns det ofta med i bakgrunden – under middagstillagandet, telefonsamtalet med kompisen… Det blir ett med vardagen och en viss relation och identifikation till människorna vi ser i rutan skapas.
Intressant. För vad sker egentligen inte där ute som borde klassas som en tyngre nyhet? Hur många människor far inte illa varje dag, landet om, världen över? Så otroligt många fall som borde uppmärksammas mer. Men vad kan lilla jag i Karlstad göra åt att spädbarn misshandlas av sina föräldrar i en förort till Stockholm? Eller svälten i Afrika, vad kan jag bidra med mer än de pengar jag donerat? Nej, då är det helt klart väsentligare att följa TV4-debatten och samtidigt få möjlighet att göra sin röst hörd. För ingenting är väl viktigare än att diskutera Elisabet Höglunds framtid?!
Ytterligare en händelse som fått stor uppmärksamhet i både Sverige och andra delar av Europa, är den älg som tog sitt liv i Söderhamn. Älgen hade letat sig in i centrum, tagit sig in i ett parkeringshus och hoppat över kanten. Åtta meter ner. Nyheten spred sig också via de sociala medierna twitter och facebook. Av diskussionerna att döma ser allmänheten älgens tragiska öde som ”roligt”. Krig, svält och misär vet vi alla att det alltid finns. Men stories om älgar som begår självmord, hur vanligt är det? Givetvis är det en nyhet som sticker ut från det vanliga och blir till något intressant och spännande.
Visst har vi den växande interaktiviteten att tacka. Idag finns möjligheter för redaktörerna att kolla upp vilka nyheter som är attraktivare än andra för läsarna. Funktionen att kunna lägga kommentarer till artiklarna skapar, som ovan nämnda fall, möjlighet till ett åsiktsutbyte. Vissa saker uppmärksammas mer, väcker engagemang och blir tacksamma ämnen för journalisterna att skriva om.
När övertog läsarna makten över nyheterna?
Det var redan under föregående vecka som bråket tog fart efter att Elisabet Höglund, en av programledartrion i Förkväll (+ Carin da Silva, 25 och Yvonne Ryding, 48), uppmanats ta en timeout för att vila upp sig. Elisabet upplevde ledningens vädjan som en förnedring och en antydan till att ”hon är gammal”, då hon tillhör den äldsta generationen av de tre programledarna. Snacket om TV4:as åldersdiskriminering kunde börja.
Man, det vill säga undertecknad, frågar sig om fallet är av högt nyhetsvärde? Uppenbarligen med tanke på all den publicitet och uppmärksamhet som händelsen fått i media. I min mening är inte detta en nyhet i den bemärkelsen att den på ett eller annat sätt berör ett stort antal människor. Det är ingen katastrof som förorsakat tusentals liv. Inte heller upptäckten av ett preparat som kan bekämpa all cancer. Ingen drar efter andan vid bemötandet av nyheten. Det är inte på något sätt en sensation. Trots det diskuteras nyheten flitigt och vägarna att försöka gå runt den är smala och snåriga.
Här har vi ett tydligt exempel på närhetsprincipen som tillämpas inom journalistiken. Förkväll med dess programledare har på kort tid blivit familjärt för oss svenska TV-tittare. Efter en tuff dag på jobbet eller skolan, blir ofta nästa destination soffan. Även om jag inte tittar aktivt på programmet, finns det ofta med i bakgrunden – under middagstillagandet, telefonsamtalet med kompisen… Det blir ett med vardagen och en viss relation och identifikation till människorna vi ser i rutan skapas.
Intressant. För vad sker egentligen inte där ute som borde klassas som en tyngre nyhet? Hur många människor far inte illa varje dag, landet om, världen över? Så otroligt många fall som borde uppmärksammas mer. Men vad kan lilla jag i Karlstad göra åt att spädbarn misshandlas av sina föräldrar i en förort till Stockholm? Eller svälten i Afrika, vad kan jag bidra med mer än de pengar jag donerat? Nej, då är det helt klart väsentligare att följa TV4-debatten och samtidigt få möjlighet att göra sin röst hörd. För ingenting är väl viktigare än att diskutera Elisabet Höglunds framtid?!
Ytterligare en händelse som fått stor uppmärksamhet i både Sverige och andra delar av Europa, är den älg som tog sitt liv i Söderhamn. Älgen hade letat sig in i centrum, tagit sig in i ett parkeringshus och hoppat över kanten. Åtta meter ner. Nyheten spred sig också via de sociala medierna twitter och facebook. Av diskussionerna att döma ser allmänheten älgens tragiska öde som ”roligt”. Krig, svält och misär vet vi alla att det alltid finns. Men stories om älgar som begår självmord, hur vanligt är det? Givetvis är det en nyhet som sticker ut från det vanliga och blir till något intressant och spännande.
Visst har vi den växande interaktiviteten att tacka. Idag finns möjligheter för redaktörerna att kolla upp vilka nyheter som är attraktivare än andra för läsarna. Funktionen att kunna lägga kommentarer till artiklarna skapar, som ovan nämnda fall, möjlighet till ett åsiktsutbyte. Vissa saker uppmärksammas mer, väcker engagemang och blir tacksamma ämnen för journalisterna att skriva om.
När övertog läsarna makten över nyheterna?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)