Blogginlägg B: Etik i medierna

Är det rätt att låta brottsmisstänkta människor exponeras i media? Frågan väcker stora debatter - vad är korrekt etiskt agerande? I en artikel (Medier oeniga om namnpublicering, 2008-04-16) som publicerades i DN strax efter att Anders Eklund erkänt mordet på Engla Juncosa Höglund påstår Stig Hadenius, medieprofessor, att om Eklunds namn publicerats tidigare hade mordet på Engla kunnat undvikas. (Efterson han sedan tidigare var misstänkt för mordet på Pernilla Hellgren) Mycket möjligt, var min spontana tanke vid läsningen. Samtidigt handlade det då ”bara” om misstankar. Nu visade det sig att Anders Eklund var den skyldige i båda fallen, men trots det ställer jag mig tveksam i frågan om att blotta brottsmisstänkta i TV och tidningar.

Att felaktigt pekas ut som mördare, pedofil, eller någon annan form av förbrytare kan förändra ett liv radikalt. Jag vet det. Jag är ursprungligen från en liten stad där ”alla känner alla” som sig naturligt faller i mindre samhällen. En av mina grannar, på den tiden, misstänktes och anhölls för pedofili. Nu var saken inte den att han angavs vid namn eller bild i medierna, men ryktet spreds fort i stan och hans liv förvandlades till ett helvete. Misstankarna visade sig vara felaktiga och drogs tillbaka. Men stämpeln han fick gick inte att tvätta bort. Jag umgicks mycket med den pedofilmisstänktes äldste son vid den här tiden och vet hur mycket han och hans syskon led. Kanske fick de utstå mer än den misstänkte själv? (Barn och tonåringar är de värsta mobbarna!) I en liten stad gick det inte för dem att stanna kvar.

Av denna ”erfarenhet” förstår jag vad en felaktig utpekning kan innebära. Inte bara ett, utan flera liv kan kränkas hårt. Det är svårt att avgöra vad som är rätt vad gäller grova brottsmisstankar. Visst vore det bra att kunna publicera namn och bild för att varna och informera allmänheten, som samtidigt kan leda till ett gripande. Men vi vet att så enkelt är det inte.

Samhället kommersialiseras allt mer. Visst går det lite hand i hand med namn- och bildpublicitet. Människan är nyfiken, jag kan bara utgå från mig själv. Låt säga att kvällstidningen A väljer att gå ut med namn och bild men kvällstidningen B motsätter sig helt detta. Jag skulle då vara beredd att sätta min högra hand på att tidningen A skulle ha en betydligt högre efterfrågan än konkurrenten den dagen. Visst säljer löpsedlar med namn och övervakningsbilder, men hur långt kan redaktionerna gå för pengar? Det handlar ju faktiskt om andra människor. Men det är ju inget nytt att kvällstidningarna, som förr var en av de dominerande kanalerna för nyhetsrapportering, idag går att mäta sig med Hänt Extra.

Enligt de etiska reglerna måste redaktioner noga tänka över vad de publicerar – inget får vara kränkande och sådant som inte anses vara av allmänintresse går bort. Men vad är allmänintresse? Är det lika med det nyheter som förmedlas i kvällspressen? Det vill säga de ”nyheter” som likväl går att ta del av genom Katrin Zytomierskas blogg.

Vad gäller frågan att publicera brottsmisstänktas etniska och religiösa bakgrund är helt beroende på fallet. Om det är relevant – absolut. Men då det är helt irrelevant i sammanhanget varför då nämna det? Hänger det ihop med allmänintresset? Det vill säga det människans allmänna intresse för skvaller. Ett brottsfall med religiös anknytning torde generera en ökad nyfikenhet hos allmänheten och därmed öka försäljningen. Jag blir inte alls förvånad över deras val av att exponera information om de inblandade, som faktiskt är irrelevant för själva brottet. Jag tycker att det är ett typiskt drag för kvällstidningarna. För när läste du senast; ”Kristen man misstänkt för mord på sin kristna fru” i lokaltidningen?