Är det rätt att låta brottsmisstänkta människor exponeras i media? Frågan väcker stora debatter - vad är korrekt etiskt agerande? I en artikel (Medier oeniga om namnpublicering, 2008-04-16) som publicerades i DN strax efter att Anders Eklund erkänt mordet på Engla Juncosa Höglund påstår Stig Hadenius, medieprofessor, att om Eklunds namn publicerats tidigare hade mordet på Engla kunnat undvikas. (Efterson han sedan tidigare var misstänkt för mordet på Pernilla Hellgren) Mycket möjligt, var min spontana tanke vid läsningen. Samtidigt handlade det då ”bara” om misstankar. Nu visade det sig att Anders Eklund var den skyldige i båda fallen, men trots det ställer jag mig tveksam i frågan om att blotta brottsmisstänkta i TV och tidningar.
Att felaktigt pekas ut som mördare, pedofil, eller någon annan form av förbrytare kan förändra ett liv radikalt. Jag vet det. Jag är ursprungligen från en liten stad där ”alla känner alla” som sig naturligt faller i mindre samhällen. En av mina grannar, på den tiden, misstänktes och anhölls för pedofili. Nu var saken inte den att han angavs vid namn eller bild i medierna, men ryktet spreds fort i stan och hans liv förvandlades till ett helvete. Misstankarna visade sig vara felaktiga och drogs tillbaka. Men stämpeln han fick gick inte att tvätta bort. Jag umgicks mycket med den pedofilmisstänktes äldste son vid den här tiden och vet hur mycket han och hans syskon led. Kanske fick de utstå mer än den misstänkte själv? (Barn och tonåringar är de värsta mobbarna!) I en liten stad gick det inte för dem att stanna kvar.
Av denna ”erfarenhet” förstår jag vad en felaktig utpekning kan innebära. Inte bara ett, utan flera liv kan kränkas hårt. Det är svårt att avgöra vad som är rätt vad gäller grova brottsmisstankar. Visst vore det bra att kunna publicera namn och bild för att varna och informera allmänheten, som samtidigt kan leda till ett gripande. Men vi vet att så enkelt är det inte.
Samhället kommersialiseras allt mer. Visst går det lite hand i hand med namn- och bildpublicitet. Människan är nyfiken, jag kan bara utgå från mig själv. Låt säga att kvällstidningen A väljer att gå ut med namn och bild men kvällstidningen B motsätter sig helt detta. Jag skulle då vara beredd att sätta min högra hand på att tidningen A skulle ha en betydligt högre efterfrågan än konkurrenten den dagen. Visst säljer löpsedlar med namn och övervakningsbilder, men hur långt kan redaktionerna gå för pengar? Det handlar ju faktiskt om andra människor. Men det är ju inget nytt att kvällstidningarna, som förr var en av de dominerande kanalerna för nyhetsrapportering, idag går att mäta sig med Hänt Extra.
Enligt de etiska reglerna måste redaktioner noga tänka över vad de publicerar – inget får vara kränkande och sådant som inte anses vara av allmänintresse går bort. Men vad är allmänintresse? Är det lika med det nyheter som förmedlas i kvällspressen? Det vill säga de ”nyheter” som likväl går att ta del av genom Katrin Zytomierskas blogg.
Vad gäller frågan att publicera brottsmisstänktas etniska och religiösa bakgrund är helt beroende på fallet. Om det är relevant – absolut. Men då det är helt irrelevant i sammanhanget varför då nämna det? Hänger det ihop med allmänintresset? Det vill säga det människans allmänna intresse för skvaller. Ett brottsfall med religiös anknytning torde generera en ökad nyfikenhet hos allmänheten och därmed öka försäljningen. Jag blir inte alls förvånad över deras val av att exponera information om de inblandade, som faktiskt är irrelevant för själva brottet. Jag tycker att det är ett typiskt drag för kvällstidningarna. För när läste du senast; ”Kristen man misstänkt för mord på sin kristna fru” i lokaltidningen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Isabelle,
SvaraRaderaJag tycker att det är jätteintressant att du har egen erfarenhet av vad som händer när en oskyldig person pekas ut som brottsling. Det är verkligen skrämmande.
Jag har själv också tänkt på att kvällspressen nu nästan slår skvallerpressen när det gäller att "hänga ut" folk. Förr, på den gamla goda tiden, var Expressen och Aftonbladet riktiga tidningar men nu känns det bara som att de vill överträffa varandra i avslöjanden som ska sälja.
Hälsningar Anna Björnson
Hej!
SvaraRaderaJag tycker också det är intressant att du har egna erfarenheter av sånt här, och vet hur mycket det kan skada oskyldigt utpekade människor. Många av dem som är för publicering av namn oftare och i tidigare skeden har säkert inte förmågan att tänka sig in i de drabbade personernas situationer, och vad följderna kan bli även om personen i fråga visar sig vara oskyldig. Både pedofili och våldtäkt är väldigt starka anklagelser som verkligen kan väcka allmänhetens avsky, ändå händer det att man läser om människor som åtalats för sådana saker men sedan visat sig vara helt oskyldiga.
Jag funderade också en del kring kvällstidningarnas publicering av "känsliga uppgifter" bara för att dom vet att det säljer. Det gör mig så frustrerad att det ska vara så. Ännu mer frustrerande är det att det är allmänheten som bestämmer att det ska vara så, när folk väljer att gå och köpa ett lösnummer av aftonbladet bara för att de publicerat namn eller övervakningsbilder eller en uppseendeväckande rubrik som inte är helt schysst mot personen det kanske gäller. Om den konsumerande allmänheten började efterfråga mer saklighet och kvalitet kunde det kanske förändras. Jag hoppas ändå att de flesta människor har ett någorlunda kritiskt förhållningssätt till det de läser.
/Annelie Våhlin
Javisst kan det gå galet när medier bestämmer sig för att publicera bilder och namn på misstänkta. Det exempelt du visar på är tyvärr inte det enda fallet. I England fick en pedofil, som avtjänat sitt straff för pedofili, sona med sitt liv när medier beslutade sig för att publicera namn på personer som begått brott som fanns i området. Allmänheten tog lagen i egna händer och slog ihjäl honom.
SvaraRaderaDetta om något visar att medier ska vara försiktiga när det gäller namn- och bildpubliceringar i alla lägen.
Bra att du tar upp anhörigperspektivet, det var något jag saknade i radioprogrammet.
SvaraRaderaFör samtidigt som de anhöriga måste kämpa med sorgen att ha fått sin son/bror/med mera mördad, så tvingas de också läsa spekulativa artiklar om sin sons sexuella läggning.
P.S Har ingen aning varför det står Hallo Friends, det var i alla fall Tove Smeds som skickade kommentaren... =)
SvaraRaderaDu gör en riktigt intressant koppling till ditt eget liv när du beskriver händelsen med din granne som blev misstänkt för pedofili. Som du skriver så så har kravet på att sälja fler tidningar blivit viktigare än kanske vissa etiska regler. Det viktiga media måste inse är vilken otrolig makt de har över människors liv. Lika mycket som att rapportera nyheter måste man också ta på sig visst ansvar att skydda folk.
SvaraRaderaIntressant med din egen erfarenhet av någon som varit oskyldigt anklagad. Tänk vad folk kan döma på förhand. Kvällstidningarna tenderar gärna att lämna namn som en form av skvaller som du skriver. När man hör din erfarenhet av hur de drabbade hade det utan att namnet publicerats så önskar man att tidningarna ska tänka till en extra gång. Samtidigt funderar man ju på om lilla Engla hade levt om man publicerat mördarens namn innan, men som sagt han var ju bara misstänkt för det andra mordet. Det är en svår balansgång.
SvaraRadera