Blogginlägg D: Kampanjjournalistik

Det finns många frågor inom den journalistiska världen som kräver ställningstaganden. Kampanjjournalistik är en av dem. Journalister har stor makt, det vet vi sedan tidigare. Förmågan att bilda opinion är starkare hos en journalist än hos många andra. Och visst är det fantastiskt att fallet Isaak Dawit kan uppmärksammas! Men är det rättvist att han fått uppmärksamhet i den utsträckning som han fått, och inte personen X som sitter fången i X-land?

Huvudtanken med nyhetsmedier är att de ska rapportera aktuella händelser och på ett objektivt sätt uppmärksamma vissa fall. De ska alltså vara opartiska. Fallet med Dawit är inte opartiskt. Men visst är det så att alla inte kan få sina röster hörda. Det är en omöjlighet. Men självklart kan man se det på det sättet att; bättre hjälpa en person, istället för att blunda. Därefter kanske man kan hjälpa andra i samma sits?

Mediernas interaktion med medborgarna suddar bort de objektiva gränserna. Folket engagerar sig. Tidningar säljer mer. Cirkeln sluts. Det är bara att utgå från mig själv – de gånger jag läst/sett/hört om familjer som riskerar utvisning ur landet så har jag givetvis blivit mer berörd än vid exempelvis en brand i en fabrik.

Ett fall jag kan ta som exempel är 20-åringa Lys i Söderhamn. Hon och hennes 4-åriga dotter samt 4 månader gamla son som riskerar att bli utvisade till Kongo-Kinshasa. Då fallet uppmärksammats främst i min hemkommun så har jag givetvis ömmat extra mycket för denna unga mamma och hennes barn, då jag känner en viss närhet till dem. Mina känslor berörs. Jag blir arg och ledsen på samma gång och tycker att någon av de högre makterna borde kunna ingripa.

Så var står jag i frågan? Visst är det orättvist att vissa människor som riskerar utvisning och dylikt blir uppmärksammande i kampanjer och därmed får ökade chanser att få stanna i landet. Men i det stora hela – ja. Bättre att börja i en ände, och som tidigare nämnts, utifrån det uppmärksamma problemet och på så sätt kanske kunna hjälpa fler?